Jag mår inte så bra för tillfället. Det är lika bra att erkänna det på en gång. Egentligen hade jag tänkt skriva en glad historia om något roligt samtidsfenomen jag observerat men det går bara inte. Jag har för mycket som tynger mitt sinne just för formulera något tankvärt om annat än min egen högst besvärliga situation, en av de värsta sakerna är jag kanske har drabbats av försvagad syn på grund av elakartade förändringar i gula fläcken. Men det absolut tyngsta som hänger över mig är ett tvådelat och ytterst elakartat problem. Till viss del har jag mig själv att skylla att det blev så här, så är det verkligen. Medan jag i andra avseende är relativt oskyldig. Jag förstår sammanfattningsvis inte hur saker och ting kunde spåra ur i den grad det har gjort det. Att så små tillsynes obetydliga saker kan visa sig få så stor för att inte säga (livs)-avgörande betydelse. Det övergår mer eller mindre mitt förstånd. Jag hade gjort så många saker annorlunda ifall jag bara vetat det jag vet nu. Fast det gäller förstås allting, det är väldigt lätt att vara efterklok.

Jag borde antagligen dricka mer vatten eller andas mer. På det hela taget är jag osäker på om andning över huvud taget ingår bland mina talanger. Andas jag verkligen? Jo, det gör jag rent fysiskt förstås. Men det finns ju olika sätt att tillgodogöra sig saker. Vissa människor kan läsa en text tusentals gånger utan att alls begripa vad den innebär. Jag tror till och med att det förhållandevis vanligt. Eller jag vet att det är så. Majoritet av alla religiösa människor som läser bibeln missförstår dess mening, den saken är jag relativt säker på. Kan det då inte vara så att jag andas utan att riktigt använda syret så som det är tänkt? Att jag existerar utan att riktigt leva. Jag vill naturligtvis inte att det ska vara sant men jag har börjat misstänka att något i den stilen. Fast jag kan ju ha fel också. Det har hänt förut. Den här teorin jag utvecklade om klimakteriet till exempel. Trodde jag stenhårt på men den visade sig vara helt uppåt väggarna.

Mitt midjemått har börjat växa i alarmerande takt den senaste tiden. Jag är helt säker på att det inte bara är inbillning den här gången. Jag brukar lätt kunna få för mig sådana saker ibland. Alltså jag är rätt känslig gällande min vikt och mitt utseende och får ofta lätta utbrott av panik fall jag får för mig att något är fel eller att lagt på mig. Den här gången däremot tror jag mig faktiskt ha fog för min oro jag har gått upp ett flertal kilo de senaste månaderna och här snackar vi nästan tvåsiffrigt. Jag ska ta tag i det här, eller jag redan börjat genom att köpa en gymkort. Vilket alltid är en bra början sedan gäller det förstås att gå dit också. Men det kommer jag göra den här gången det är jag säker. Det vore förstås bra om jag kunde hitta något tillskott någon jos eller något, gjort på naturliga varor så klart, som ökar min fettförbränning. Måste något sådant som inte är alltför dyrt.

Jag tror att jag för ungefär sjätte, eller om det nu är sjunde gången till och med, bara i år råkat utför urinvägsinfektion igen. Det är helt sanslöst faktiskt. I princip är det som om de här bakterierna som orsakar infektionen är målsökande och inställda på mig. Så känns det i alla fall. Man ska inte behöva drabbas av samma sjukdom så ofta, det är snudd på statistiskt omöjligt. Jag börjar misstänka det (logiskt omöjliga men ungefär lika sannolika) att det sitter någon galen och elak tysk vetenskapsman någonstans och utvecklar skräddarsydda urinvägsinfektionsbakterier och skickar dem till mig på något mystiskt sätt. Det låter sjukt men nu det här hänt så många gånger på så kort tid att jag håller på att bli tokig. Jag förresten ett svagt minne av någon film där exakt samma sak hände. Alltså att en galen tysk (eller möjligtvis rysk/sovjetisk ifall filmen gjordes före 1991) doktor labbade ihop personliga virus. De var i och för sig dödliga ebolaktiga virus och alltså betydligt jobbigare än det jag har men principen är ju samma.