Jag läste nyligen om den gamla sjuttiotalsklassikerns (eller om den nu var från slutet av sextiotalet) Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. I händelse att du inte känner till Tärningsspelaren så handlar den om psykiater från New York som tröttnar på sitt inrutade liv och sina tjatiga patienter och börjar överlåta sina beslut i livet till tärningens nycker. I bokens först kapitel och själv introduktionen till tärningen så hittar Luke två tärningar liggandes på vardagsrumsbordet, de är delvis dolda så han ser inte vilken sida som ligger. Då beslutar han att om båda tärningarna ligger med ettan uppåt ska han gå ner och våldta grannfrun. Tärningarna visar två ettor, han går ner till grannfrun och förklarar att han kommit för att våldta henne. Nu visar det sig att hon inte har någonting emot att bli våldtagen av vår psykiater, snarare tvärtom. Efter den här händelsen beslutar Luke att överlåta alla sina beslut åt tärningen, han utvecklar till och med en egen terapiskola, tärningsterapin, som går ut på att få patienterna att komma över sin ångest och vånda genom att överlämna sig helt till tärningsmakt. De kan inte längre känna ångest för vissa beslut eftersom det var tärningen som tog det. Sedan var det något inslag om benskörhet och sjukdomar relaterade till den också men jag kommer inte ihåg vad det var. En sadistiskt lagd patient som tvångsmässigt skadar andra upptäcker att om tärningen säger att han måste skada någon så gör han det men med olust och tappar sedan lusten att skada andra helt och hållet. Jag har ofta tänkt, särskilt när jag läst Tärningsspelaren vilket jag gjort flera gånger, att det här tärningsspelandet nog inte är ett så dumt sätt att organisera sitt liv som det i förstående kan verka. Många gånger baserar man ju sina beslut på känslomässiga och inte helt logiska premisser.